Om andliga ledare

11Aug09

enlightenedUnder min tid i livet har mycket kretsat kring hur jag skall gå tillväga för att nå befrielse eller upplysning. Det har helt klart varit min top-priority sedan 14 års ålder. Jag har haft ett ganska klassiskt masochistiskt förhållande till ”äkta” gurus och andliga ledare under denna tid. Standarden hos dessa ledare är att de har direkt kontakt med Gud eller i alla fall en slags specialbenådan från denne upphöjda entitet. Under min tid i Krishnarörelsen såg jag beundrande på hur lärjungar badade sina gurus fötter och senare drack vattnet för att få en gnutta nåd så att de kanske en dag skulle kunna få möjlighet att bli lika avancerade som sin gudasände lärare, en lärare som var så ”ren” att det inte fanns något som helst fel hos denne. Min första kontakt i Krishnarörelsen var en äldre medlem som redan från början lärde mig att det fanns många bogus-gurus även inom Krishnarörelsen – en inställning som var mycket radikal och gjorde så att denne medlem fick hålla sig lite avsides från rörelsen. Jag ville hitta den ultimata gurun och funderade mycket kring vem som skulle kunna vara ”min” guru. Lyckligtvis fick jag aldrig någon invigning i rörelsen, något som innebär att man för evigt lovar att meditera minst 2 timmar per dag, aldrig äta kött etc, aldrig spela om pengar och aldrig ägna sig åt annat sex än det inom äktenskapet och då bara i syfte att alstra barn som skulle komma att bli duktiga gudshängivna. När jag lämnade templet hade jag tillräckligt med ångest och dåligt samvete för att jag inte följde alla regler (som var det enda hoppet om att någonsin kunna få smaka en gnutta upplysning!) och hade jag varit invigd kan jag inte ens föreställa mig hur jag hade känt det.

feetDen äldre medlemmen som jag hade kontakt med lyckades skänka mig en inställning till saker och ting som gjorde att jag hade en viss distans till guruhysteri och hysteri överlag, och det är jag väldigt tacksam för. Den äldre medlemmen hade dock sin egen guru, mannen som startade Krishnarörelsen, och på denne guru fanns inget fel alls. Denne guru var det ultimata exemplet som ingen annan kunde nå upp till. Gurun dog på sent 70-tal och under sina sista andetag (som finns dokumenterade på film) talade han bara om Krishna. Något som jag såg som en garanti för att denne skulle vara helt ofelbar. För några år sedan ramlade jag av en slump in på ett diskussionsforum där folk på riktigt kritiserade denne ofelbare guru. Jag trodde inte mina ögon och fick direkt en känsla av att jag borde sluta läsa och att jag gjorde något fel. Kritiken jag läst växte med tiden inom mig och jag hade slutligen lyckats ta mitt förnuft tillfånga och insett att den ofelbare gurun faktiskt hade gjort en hel del fel. Insikten om detta kom som en befrielse. Mentaliteten av att sätta sitt hopp till en endaste människa (som till och med var död!) var sannerligen en tung börda och skapade skygglappar hos mig. När jag till slut hade skapat min egen bild av denne person var esoterin desillusionerad och jag såg knasigheterna i vitögat. Det var sannerligen en befrielse. Att ha inställningen att den enda möjligheten för individen att nå befrielse är genom en enda persons nåd, är helt och hållet livsfarligt. Och det finns många exempel på när detta förhållande gått riktigt snett.

Brad Warner, författaren till boken ”sit down and shut up”, har kritiserat Dalai Lamas upphöjda position. Nu vet jag inte mycket om Dalai Lama, men jag är övertygad om att det är ett big -no-no i buddhistkretsar. Jag menar, karln är ju sagd att vara en reinkarnation av Avalokitesvara – en bodhisattva! Och att känna att man har rätten att kritisera en sådan person kräver en stor portion mod (eller dumdristighet, beroende på vilken inställning man har). Jag vet inte om Dalai Lama är en inkarnation av en bodhisattva. Vad jag vet är han en människa som arbetar politiskt för Tibets räkning och att han försöker leva i nuet. Det är allt.

neobuddh1675För mig måste det inte längre vara en munk i saffransfärgade tyger som har ett skimmer runt sig och är dyrkad av tusentals människor, som inspirerar mig. Idag blir jag bland annat mycket inspirerad av en svärande gammal punkrockare i monsterkostym, dels för att denne förklarar andlig upphöjdhet som något skadligt och dels för att han förklara saker på ett intressant sätt. När det inte finns helgon eller syndare blir livet genast lättare och det skänker därmed individen  tolkningsrätt med de egna erfarenheterna som grund.

En känd zenmästare ställde en gång buddhistrelaterade frågor till en annan mästare. Svaret han fick var att personen i fråga inte kände till något om detta; ”Jag vet bara att det finns katter och kor”. Detta var sanning utifrån mästarens egen erfarenhet. Och erfarenheterna baserades på hans upplevelser i nuet. Därför är min nya top-priority att försöka leva i det eviga nuet. Inte att bli upplyst eller befriad eftersom jag inte har någon aning om man överhuvudtaget kan uppnå dessa, för mig berättade, tillstånd.

Så, min plan är att sitta ner och hålla käft en liten stund per dag för att träna mig i att vara med i nuet. Det är inte superkul. Snarare tråkigt. Men efter lite övning tänker jag att man blir mer nöjd med att bara sitta ner och träna sig i att vara i nuet.

Ha ha… jag tänker direkt på framtiden! Kanske finns det någon guru där ute som kan ge mig lite blessings och mercy så att jag genom hans gudomliga nåd kan befinna mig i nuet? Med största sannolikhet, nej.

The only Zen you find on tops of mountains is the Zen you bring there

– Robert M. Pirsig

Annonser


3 Responses to “Om andliga ledare”

  1. Bra skrivet!
    Vem är den svärande punkrockaren i monsterkostym?

  2. Han verkar ju häftig!

    Ja, vi måste göra oss av med den här konstiga inbillningen, att andlighet sitter i klädsel, frisyr och höjden på någons sittplats!
    Personligen har jag aldrig kunnat fatta hur dess Krishna-gurus står ut med att sitta och titta på (ofta med ett välmående leende) medan andra tvättar deras fötter och dricker upp tvättvattnet… och sen pratar de om ödmjukhet, att de är de lägsta av de lägsta osv…
    De borde tvätta sina lärjungars fötter i stället, som i gratis slavarbete ser till att dessa gurus äter gott och reser kors och tvärs över världen utan att behöva lyfta ett finger.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: